Jag är så lycklig! Igår fick jag kontakt med tjejen som just nu äger min första ponny Molly. Hon hade av en slump halkat in på bloggen och där efter hittat Molly i ett inlägg jag gjorde för ett tag sedan. 

 

Ens hästar är verkligen ens allt och dom blir utan tvekan en familjemedlem. Man umgås med flera timmar varje dag och tillsammans gör man så mycket olika saker. Det är lycka och det är glädje och det är det som gör relationen till ens häst så väldigt stark. Att sedan behöva sälja sin bästa vän är ingen lätt sak att gå igenom. Den första perioden är verkligen hemsk och speciellt om man inte har en annan häst att ta hand om. Det som är så jobbigt enligt mig är att man aldrig glömmer eller sluta längta efter som häst. Att hästen inte lägre är ens egna ligger dagligen och trycker i hjärnan och hjärtat. Det gör ont, så ont...

 

Även om man saknar Molly något enormt är det väldigt skönt att höra att personerna som äger henne tycker om henne och att allt fungerar bra. Bara en lite sak som att personerna faktiskt hör av sig och visar intresse värmer i hjärtat. Att det sedan går bra och att hon sköter sig och mår bra gör att man blr ännu gladare. Hon förtjänar att bli omtyckt, borstad på och få fortsätta göra det hon tycker så mycket om, dvs. röra på sig och inte stå och skrutta i en hage. 

 

Alla ni där ute som har köpt en häst och hör av er till förgående ägare ska verkligen ha en stor eloge. Ni får en riktig bamsekram av mig. Det gör oss så lyckliga när personer som er hör av er. Åh så lycklig jag blir! Älskade Molly vad jag tycker om den ponnyn och det är så roligt att hon fortfarande fungerar och lär upp nya ryttare. ♥