För mig handlar hoppningen till största del om den mentala biten. Det är jag som måste lära mig att kontrollera mina tankar för att kunna prestera så bra som möjligt. Det är riktigt svårt och jag märker hela tiden hur mycket mitt eget psyke påverkar mig själv i hoppningen, både på ett positivt och negativt sätt. Genom åren har jag hela tiden jobbat med att tänka positivt. När jag började rida Ragnar märke jag faktiskt hur stor skillnad det blev i ridningen när jag var positivt inställt till uppgiften. De gånger som mina tankar svamlar iväg åt det negativa hållet - ( jag kan inte, vad dåligt det går, det här kommer aldrig att fungera) då blev/blir det också precis så. 

Att tänka positivt när jag rider har jag på senare tid blivit mycket bättre på. Det jag i stället har hittat mina absoluta svagheter är inom hoppningen. Det är där jag krånglar till det för mig trots att jag egentligen kan. Det jag tycker är svåras är att rida i en bra framåtgalopp och bara sitta kall fram till hinder. Jag tycker att det är sååååå himla svårt, jag klarar inte av att vara några galoppsprång ifrån hindret utan att se något avstånd. Felet jag oftast gör är att börja plocka i honom, vilket gör att jag bryter rytmen och galoppen blir inte längre anpassad till höjden jag ska hoppa. Gör jag inte det kan jag tre galoppsprång innan sätta klackarna i sidorna, luta mig framåt och slänga fram handen för att jag tro mig tycka att han ska hoppa av från ett läge som inte finns. 

Det är alltså när jag får mina små blackouter som jag gör precis som jag skrivit ovanför. Det är väldigt jobbigt men med rundor som i söndags stärker jag mitt förtroende och då blir det lättare att tro på sig själv och att jag klarar uppgiften. För när jag har galoppen och sitter lugnt och sansat med en lätt hand och väntar på att hinduerna ska "komma till mig" ser jag också avstånden och då blir allt så väldans enkelt.