All luft har gått ur en efter tisdagens veterinärbesök med Åke och bloggningen har därför blivit en aning lidande. Floder av tårar har fallit och slutet för dom är långt borta. Beslut måste tas, beslut som ingen människa någonsin borde behöva ställas vid. Det är hemskt, så fruktansvärt hemskt.  

Åke var halt fram. Inte superhalt med heller inte så lite att man kan ignorera det. Han är svullen och värmeökad längst kotan men visar inga täcken på smärta där, vilket är konstigt. Gallorna på frambenet går heller inte att förklara. Han har i drygt tre år blivit behandlad regelbundet. Till en början tog det längre tid mellan gångerna som han blev sjuk och nu mot slutet har det blivit allt kortare tid mellan tillfällen. Vi hinner inte mer än komma igång med honom förens han blir sjuk igen och behöver behandling. Han är 12 år och har fortfarande inte fått rutin på tävlingsbanan och Fanny och Åke lyckas aldrig komma in i ett "flow" förens han åter igen blir sjuk. 

De största problemen som återkommer är inflammationer i bakknäna och framknäna. Där har vi behandlat ett flertal gånger men nu har det också satt sig på andra ställen i benen. 

Han håller helt enkelt inte som ridhäst, hans kropp klarar inte av ridning. Det handlar inte om att han blir för hårt riden eller på felaktiga underlag. De senaste gångerna har han som sagt varit sjuk, vilat, haft en lång och lugn igångsättning, hoppat två-tre gånger lite lugnt och sedan har han blivit sjuk igen. Han har blivit behandlad så många gånger för saker som man inte borde uppstå. Alternativ? Triangelmärka honom och ha Åke 12 år som promenadhäst i fortsättnigen. Alternativ två, låta han somna in.