Har börjat fundera och utvärdera min tid på tävlingbanorna. Då kan jag snabbt dra slutsatsen att jag har gjort många starter under många år men det är ändå inte i närheten av vad andra har gjort. Jag känner mig som en ganska rutinerad tävlingryttare i många lägen, som har varit på många olika klubbar och tävlat men det är fortfarande inte i närheten av vad andra har gjort. Men det jag vill komma till diskussion med är att jag kan se "mönster" i de tävlingar jag har tagit placering i. Sedan är det även så att jag kan avgöra mycket genom bara vad jag tänker när jag rider emot första hindret.

 

Att min tävlngskarriär har varit en dans på rosor är bullshit. Det har varit otroligt mycket slit och kämpande bakom mina framgångar. Börjar skratta av tanken på min debut på både lokal nivå men även min allra första klubbis som jag deltog i. Min allra första klubbis var på en ridskoleponny som hette Tinto, han var en svart liten shetlandsponny på sina bästa år. Vi började karriären tillsammans på en bana i ridhuset som innehöll hinder på 10cm skulle jag tro. Så efter att ha skumpat runt ett varv inne i ridhuset så fick jag min första rosett. Kan uppriktigt säga att jag har aldrig varit gladare över att få en rosett hängd på min hästs träns. Jag blir självklart glad nu också om jag får en placering men just den första var något speciellt

 

Att jag just tycker att den första rosetten är en den som betyder mest tror jag beror på att det är de fösta steget till att lyckas. När jag var mindre tittade jag mycket på filmerna "börja rida" och "egen häst" (vet inte om någon annan kanske också gjorde de?) och där var det många scener där dom filmade prisutdelingar och de stora ryttarna vann fina priser och stora färgglada rosetter som jag också ville göra. Att som ett litet barn se dessa scener gav otroligt många drömmar och förhoppningar inför framtiden och det driver mig än idag. 

 

Vidare till det jag ville komma fram till från en början är att hur jag tänker när jag rider an första hindret är ganska avgörande om hur det ska gå under resterande delen av banan. Detta kan jag bevisa bara genom att beskriva mina tankar från förra tävlingen jag var på. I första klassen så tänkte jag att jag skulle göra en snygg runda som skulle kännas bra och ge oss lite förstärkt självförtroende, jag höll mig mycket bra till planen och gasade inte speciellt mycket i omhoppningen vilket ledde till att jag blev två. Om man sedan jämför detta med runda nummer två där jag gick in för att vinna och var revansch sugen eftersom klassen innan hade gått bra och om jag hade gasat så hade jag vunnit. Så där gasade jag på och gick in 110% och detta ledde till att vi fick sabbats tiden och hade vunnit denna klassen om vi inte hade fått en tråkigt pet på sista hindret. Det finns även mer exempel då jag ofta glömde banan innan och det kan hända nu också men det var mycket mer större ovana då. Men om jag gick in på banan och kände mig minsta osäker på hur jag skulle rida och vilket hinder jag skulle rida an så blev det självklart så att jag glömde banan och fick tråkiga fel eller till och med uteslutningar pågrund av att jag hoppat fel hinder eller glömt banan. 

 

Att gå in på banan med självförtroende och säkerhet är en självklarhet för mig men kanske inte alla andra, vad vet jag? Så när jag är på tävling så behöver jag ha ordning och planering så jag kan fokusera på vad jag ska göra 100% annars slutar det bara med ett allmänt kaos. Det har varit mycket värre förut när jag blev nervös innan jag gick in på banan också. Men eftersom jag inte känner mig speciellt stressad om att jag ska göra bort mig länge så har det hjälp mig att ta bort min nervositet en hel del. Men jag ska inte ljuga om att jag aldrig någonsin blir nervös utan det är mer om jag ska gå upp en klass eller om jag känner mig iaktagen av många och jag vet att det är många i publiken jag känner som har kommit hit bara för att titta på mig. 

 

Detta är kanske helt knäppa tankar men de är där jag står och behöver stå när jag är på tävling.