För någon dag sedan trillade det in en kommentar till Amanda om hennes gamla ponny som såldes för några år sedan. De känslorna som kom till mig var uppriktigt sagt lite avundsjuka.. För sorgligt nog inte vet jag inte vart ponnyn jag tävlade innan har tagit vägen i detta avlång land. Men i hopp om jag skulle skriva om min resa med henne så kanske det finns en liten fis i rymden till att Grynets nya ägare skulle av någon anledning hamna här och läsa detta och kanske hör av sig.

 

Jag ska börja vår resa från start, eller mer ruta ett. Hösten 2010 fick vi en förfrågan om att köpa en c-ponny av några bekanta men mamma tackade nej eftersom att att köpa en ponny var inte aktuellt. Någon månad senare fick vi frågan igen, om att låna och detta klingade bättre i våra öron. Med papper påskrivna så anlände hon, det var Lucia och en halvmeter snö. In i stallet kom det en lurvig lite lagom rund ponny med mycket attityd, men gud vad lycklig jag var. 

 

 Efter det första ridpassen var jag lika lycklig för att äntligen ha fått en egen ponny. Men dess känslor delade jag inte med min mamma som var lite halvt förskräckt har jag fått veta nu i efterhand. Det var nämligen så att sadeln vi fick med passade inte speciellt bra utan den åkte runt om man inte höll balansen i hörnpasseringarna och när sadeln åkte runt fick Grynet panik och började skena. Ja, ni hör ju själva en ny sadel blev ganska snart införskaffad. Väl med en sadel så fortsatte arbetet med att lära känna varandra. 

 

Sedan var det snart dags för att åka på första hoppträningen för instruktör eftersom hoppningen gick i 200km/h. Men icke, det blev inte en lägre växel på träningen heller utan mer åt 100 varv på en volt i sken galopp över en bock. Om jag skulle stå på läktaren idag och beskåda mig själv så skulle jag beskriva det som att vi var större del i luften än på marken. Vi var alltså den flygande ponnyn och den oändligt bromsande ryttaren. Efter alla 100 varav på volten i sken galopp så slutade med att jag hade huvudet ner i sanden och tuggade grus.. Det var lite droppen för min tränare som då tog saken i egna händer och satt upp på vild ponny. Det gick ganska fort fram här med, men det tog inte 100 varv på en volt innan hon fick in att det inte var okej. Detta fattade hon i alla fall för denna träningen. 

 

Jag gav inte upp, vi fortsatte att träna och blev allt mer och mer förstående och samspelta. Eftersom det gick bättre och bättre var det dags för att prova vingarna och se om detta kunde bli en tävlings ponny. Vi började med en klubbis, 60 cm och 70 cm. Vi fick helt klart snabbaste tiden även fast vi travade på de tre första hinderna. Det ena ledde till det andra och vi stod snart anmälda på en lokal tävling. Jag var nervös men vi tog oss runt med en felfri ritt och där stod jag men "min" ponny och hade en rosett hängd på tränset och var stoltare än någonsin. Vår tävlingskarriär fortsatte med ganska blandade resultat för att jag blev ganska ofta nervös och glömde banan eller om vi nollade och tog oss till omhoppning så hade vi alltid oturen att hamna utanför placering. Den sista tävlingen gick av stapeln och en hel vinter av massa träning väntade. 

 

2012 hittade vi knapparna och vi blev ett farligt ekipage på tävlingsbanorna. Efter att ha varit på tre tävlingar så fick vi till en super runda, jag var sist ut i startfältet och red som en galen ponnyunge och tog hem första platsen. Min FÖRSTA placering och jag vann. Glädjetårana var inte långt borta.

 

 

Allt rullade på och jag började förstå mer och mer för varje ridpass hur man egentligen skulle göra. Jag lärde mig så mycket under dessa två år, tänk att jag fick chansen att låna fina Grynet. Tyvärr så närmade sig slutet av vår resa på grund av många anledningar. Det är sorgligt att vår resa tog slut så hastigt. Men jag vet att denna ponnyn var ett guldkorn som hade det där lilla extra som gjorde att vår resa ihop blev helt oförglömlig.

 

/Fanny