Det känns så konstigt att Åke om bara några få dagar ska flytta till en annan ägare. Han kommer inte längre vara vår ägodel och han kommer heller inte att stå där i sin box varje morgon och gnägga. Det känns så lustigt att tänka så, vi har trots allt ägt honom i snart fem år. Vi har träffat Åke nästan 1825 dagar sedan vi köpte honom, det är helt sjukt så många gånger. Tänk bara så många gånger man har klappat honom, pussat honom och pratat med honom. 

På ett sätt hade det tros allt kunnat vara så mycket värre än vad det är nu. Det kunde lika väl bara varit några få dagar tills han skulle tas bort, vilket är väldigt mycket värre än att han ska flytta. Eftersom vi i en hel vecka var helt inställda på att fallet skulle bli så känns det därför okej. Han kommer att få komma hem till sin första ägare igen och det är det bästa tänkbara hemmet för honom. Han kommer att bo hos folk som förstår hans charm och uppskattar honom som den han är. Vi kan dessutom träffa honom och ägaren kan vi prata med när vi möter henne på tävlingar vilket vi gör ofta. 

Ibland ifrågasätter man sig själv varför man skaffar djur och utsätter sig för situationer som dessa? För man vet att förr eller senare kommer man behöva ta ett svårt beslut, ett beslut som man aldrig vill behöva ta. Ni blev det bättre men det känns ändå inte helt okej och det kan det inte göra. Det kan bara kännas så bra som det bara går.